Prassel-Klasse

Egentligen borde vi ha vetat bättre redan då vi kom och försökt blockera dörren med nåt - turnéledaren eller så . Det var någonstans i Skåne på en av alla de festplatser som ligger utspridda på några mils avstånd från varandra och allt skvallrade om det flera hundra meter utanför festplatsen. Vi hade utbytt allvarliga blickar och med en enhällig suck konstaterat att så var det med det och det var inget att göra åt.Omklädningsrummet låg i anslutning till scenen och det var ju gott och väl. Men också i minst lika stor anslutning till ca 700 överförfriskade – bland vår generation så populärt kallade sunar, och sunar är det räddaste vi är för. Vi kommer alltid i kontakt med dem vid fel tillfällen, d.v.s. då de i klump och ljusgrå kostym invaderar festplatser fast beslutna att ”hålla igång” (det gängse talesättet dem emellan). Dessutom har vi en bestämd känsla av att de har synpunkter på oss – massor av synpunkter – som de mer än gärna låter oss ta del av. Gärna och mycket.Att vi kanske skulle ha några synpunkter på dem – det är för dem med allra största säkerhet otänkbart och för övrigt ger de oss sällan chansen.  Vi möter dem faktiskt nattetid litet varstans i landet – på motell, på bensinstationer och vid korvstånd. Oftast är de vid denna sena tidpunkt i flock på upp till 8-9 och samtliga i sällskapet brukar vara på för-mycket-dålig-Vodka-och-faen-att-Benka-snodde-den-där-blonda-bruden-som-rökte-Camel-med-filter-humöret. De tar tacksamt upp oss som samtalsämne och efter en stund försöker alla bräcka varandra i att skrika mest och bäst och högst – som om det vore nån sabla skoltävling. Otidigheterna brukar mestadels behandla vårt långa hår, våra kläder – d.v.s. vårt yttre. Denna kväll skulle de alltså hållas igång med Mikael Ramel och hans Steampacket (det gängse sättet att annonsera oss på dessa festplatser). Och det måste man väl medge att de gjorde.De började storstilat redan då vi gjorde var entré, (trots att vi helt stillsamt korsade lokalen utan att se varken åt höger eller vänster).
Efter någon minut hade ett par vingliga representanter för stället siktat in sig på Mikael som med ett förskräckt litet tjut tog sin tillflykt till omklädningsrummet. Och sen var det i stort sett ingen frid längre. På skånska och medelst knackningar och glada (men onyktra) tillrop hälsades vi under de följande 20 minuterna välkomna - vår lilla skrangliga dörr slog stolt ifrån sig ett par klumpiga stormningsförsök och spänningen steg (den enda dörr vi står i tacksamhetsskuld till). Nu förstod vi att vi kunde vara långt ifrån säkra på att komma därifrån med allt hår i säkert förvar uppe på hjässan och vi suckade om möjligt ännu djupare. Tanken på att åka hem med håret i en påse var ju allt annat än uppmuntrande.Efter en allmän uppryckning äntrade vi scenen och vår blås-ut-öronen-politik kröntes till vår stora glädje med framgång. D.v.s. hälften skrämde vi ihjäl och hälften påmindes om fornstora rockgalor med Little Gerhard och ville höra mer.
Det fick de emellertid inte göra och vårt återtåg till omklädningsrummet genomfördes på 10 sek. blankt, något som fick t.o.m. sunarna att tappa fattningen för en stund.Dock inte längre än att en mörkgrön och en chockrosa (!) kostym i sista ögonblicket halvt om halvt omringade stackars Rolf som helt ofrivilligt plötsligt såg sig ställd till svars för sitt långa hår. Jag fångade hans vad-ska-jag-nu-göra-blick och gav honom i min tur en vad-väntar-du-att-jag-ska-kunna-göra-då-blick och sjönk ner på en stol utmattad och tung till sinnes.
15 sekunder senare hade Rolf smitit ifrån sina bekantskaper och vi var alla lyckligt återförenade.I vår allmänna fåfänga trodde vi nu att vi skulle få vara ifred en stund framåt. Det var då det hände.
In genom den (som vi trodde) låsta dörren stormade en själaglad, höggradigt berusad ung man i sin lyckligaste ålder. Vi betraktade honom ett par sekunder med stum förvåning och konstaterade att han utan större övertygelse försökte bära upp en gurkgrön kostym med s.k. dasslock därbak. Vidare hade han för fötterna valt ett par svarta myggjagare ála tidigt femtiotal, förstrött borstade. Ljusblå 007-slips, ljusblå strumpor, flitigt nersolkad bröstficksnäsduk i snusnäsduksformat samt en gräslig skjorta med hög krage kompletterade bilden och för att förhöja effekten av sin entré halade han i samma ögonblick upp den största whiskeyflaska jag har sett. Hans simmiga ögon svepte över oss en sekund och så förkunnade han på bred skånska och med myndig, om än något sluddrig, stämma för vem som månde höra på, att han hette Klas, fast vi kunde kalla honom för Prassel-Klasse.Efter denna kraftfulla presentation slog han sig helt sonika ner på en stol och riktade hela sin uppmärksamhet på flaskan. Vi tittade på varandra, ryckte på axlarna och tittade på varandra. Ryckte på axlarna och tittade på Prassel-Klasse istället. Prassel-Klasse hade tydligen bestämt sig för att stanna, ty i detta nu ställde han omsorgsfullt flaskan på golvet och började lika omsorgsfullt ta av sig skorna till ackompanjemang av den ännu egnare versionen av samma melodi.
Denna symboliska hyllning till Povel Ramel rönte nog emellertid inte den uppskattning han kanske hade väntat sig, ty efter detta tog han sig en redig klunk ur flaskan och fixerade oss på nytt. Prassel-Klasse hade absolut bestämt sig för att stanna. Vi andra försökte utan större lycka på alla-låtsas-som-det-regnar-taktiken. Det försöket kvävdes dock i sin linda, emedan Prassel-Klasse i sin iver att vara sällskapets medelpunkt hade satt sig mitt i rummet som inte var särskilt stort.Det är ingen överdrift att säga att han satt i vägen. Det tycke emellertid inte Prassel-Klasse som utan uppehåll nu gav oss sina reflexioner – över oss och stället och livet överhuvudtaget. Emellanåt tog han en klunk ur flaskan och torkade av den förargligaste mustasch jag har sett. Den liknade mest en illa ansad gardinstropp och när han förhoppningsfullt förhörde sig om utsikterna att den skulle växa, föredrog vi, för att inte låta honom ligga sömnlös, att låta frågan passera obesvarad. Hur Prassel-Klasse skulle ha sett ut i yvig mustasch - det vågar jag inte tänka på.Det man annars främst lade märke till var ansiktsfärgen. Hela han såg ut som en lyktgubbe.
- Förmodligen lyser han i mörkret också, tänkte jag och försökte nå tvättstället utan att oroa honom för mycket.Jag störde honom emellertid inte alls, ty han förekom mig - d.v.s. han störde mig först. Trogen sin vana d. v. s. tagande korken ur flaskan, välte han stolen i ett försök att resa sig, men istället för att som tidigare nervöst storma omkring, lallade han nu lojt runt - tillsynes belåten med oss och världen överhuvudtaget. Plötsligt stämde han i med något som vi efter en stund lyckades definiera som Viva L’amour - och detta tycktes göra honom på ännu bättre humör.
Här och där rev han ner några klädesplagg, men det tycktes inte bekymra honom det ringaste och mot slutet av första versen ramlade han in i ett hörn efter att ha snubblat (!) på den välta stolen.
Efter allt detta gav Prassel-Klasse ett intryck av att själv sjunga på sista versen. Han tittade med sina simmiga ögon upp ur hörnet, tog upp sin (ljus-)blå näsduk och snöt sig grundligt, reste sig på vingliga ben och försökte fruktlöst koncentrera sig på att stå still.
Prassel-Klasses kompisar hade i detta ögonblick tagit honom under armarna och broderligt hjälpt honom hem, kanske t.o.m. i säng.
Men Prassel-Klasses kompisar var inte bland oss (och väl var det) och själv tog vi oss friheten att räkna oss till hans mera ytliga bekantskapskurvor.
Så där stod han - precis intill dörren (som gick inåt) något som Prassel-Klasse hade missat att notera för att förhindra det som nu hände. I detta läge närmade sig nämligen vår packare Gurra omklädningsrummet lika snabbt som vi tidigare under kvällen hade skrämts av scenen. Och slog nästan in dörren för att förvissa sig om att den skulle öppnas meddelsamma. Prassel-Klasse var beklagligt nog upptagen med att dra upp ena strumpan - han var fortfarande utan skor och stod således på ett ben.Effekten blev fulländad. Utan motstycke.
Med Whiskey-flaskan i ena handen och strumpan i den andra försvann han med ett ljudligt brak in bland gitarrväskorna som föll över honom som en kortlek.
Nästan bara benen syntes. I detta, för den oinvigde, kanske något ömkliga tillstånd lämnade vi Prassel-Klasse åt vidare öden och äventyr utan oss - och böt om på motellet i stället.

Av Staffan Winbergh

Historik 1963-1965
 
Tidningsklipp
 
Bilder
Om Steampacket
 
Hörnans poptävling
 
Prassel-Klasse
Uppträdanden 63-65
 
Spelplan 67 - 68
 
Affischer
Egna låtar 1965
 
Steamulantia I
 
Spotify & CD On Demand
 
 
Steampacket Live 1967