Steampacket

Varför inte inleda med en presenation från ca 1966 av Staffan Winbergh:

STEAMPACKET presenterar sig:

Steampacket II (i England kallad the Longboatmen) är ett ytterst intressant popfenomen som säkert kommer att låta tala om sig i framtiden och det i mycket högre utsträckning än hittills. Som väl de flesta "pop-minded" vet, har Steampacket haft större framgångar utomlands än i Sverige. Med utomlands avses förstås England. Vad säger du om att Steampacket där, slog publikrekord på en av sydkustens största popklubbar, kom 2:a i en stor popbandstävling, succéturnerade i Skottland, var supporting group till bl.a. the Fortunes och Alan Price Set, fick erbjudande om 3-årskontxakt av the Who"s manager m.m.

Mycket inspirerade av de engelska bandens omslag togs denna bild 1965. Den var omslag till Steampackets första singel "I don´t care". Från vänster: MR, Rolf Scherrer, Staffan Winbergh, Stefan Ekeström.

Det kanske vore fel att säga att Anders är toppenkillen på precis alla områden. Rolf Scherrer har också fått sig några saker till dels. Han är bandets solosångare och han tar även hand om sologitarren. Han har fått mycket fin kritik för sin sång och han kan konsten att skrika loss på en James Brown lika mäktigt, som han två, minuter senare smeker fram "It ain't necessarily so". Rolf har mycket egenartad röst. Första gången man hör honom har man svårt att förstå att han inte tappar rösten totalt efter ett uppträdande. Han sjunger nämligen så färgat som en vit någonsin kan. I England fick han erbjudande om 5-arskontrakt av Robert Stigwood Organisation - en av de absoluta toppagentfirmorna där. Stigwoods villa göra en ny Tom Jones av honom. Det var nervösa dagar för oss innan han sa nej och därmed stannade i Steampacket. Han spelar ju sologitarr också. 1965 placerade han sig som 7:a i en sologitarristtävling på Marquee Club i London, det var hela 53 deltagare. Rolf är alltså duktig. Han har visst beslutat sig for att bli miljonär också. Fast det blir han troligen varken han vill eller inte. Sedan är det bara en sak till - hösnuva. Rolf har en fruktansvärd sådan - hösnuva alltså!

Stefan Ekeström - basisten - är väl den av oss som spelar mest kommersiellt. Undersköna basgångar når publiken. Som vi andra sjunger han också, oftast tar han då hand om förstastämman. Stefan är killen som är svår att få upp på morgnarna, ett slitet tema, men inte desto mindre sant. Han vaknar visst till framåt kvällarna i varje fall, tror jag. Han är mäkta stolt över sin matlagningskonst och det har han verkligen all rätt att vara. Han kan laga mat som en … Stefan är också den av oss som provat på det mesta. Han har varit på sjön, jobbat som telefonissa (?!), som dödgravare (!!) och mycket, mycket annat, men nu är han basist i Steam-Packet. En mycket kommersiell sådan.

Nu kommer det: Mikael är Povels son!! Så det så. Det vet väl alla vid det här laget. Och det har Mikael funnit problematiskt många gånger, (undra på det, förresten) men det ska jag inte skriva om nu. – Det gör ju Bildis så bra. - Hur som helst är Mikael en genomtrevlig kille. Lugn, förnuftig och klok när det behövs„ men precis tvärtom när det inte behövs. Han skriver egna låtar, "arrar" om andra under repetitionerna och han sjunger (bra) och spelar taktgitarr som han själv uttrycker det. Han menar kompgitarr förstas, men han brås ju på far sin - grabben. I våras skrevs det i tidningarna att Mikael efter Englandsturnén skulle lägga elgitarren på hyllan, ta av sig peruken och helt ägna sig åt skolan och sin egen karriär. Men peruken den växer, tiden den går och Mikael i bandet består. Han lägger alltså inte av!

Egot - Staffan Winbergh - musen som jag kallas, grämer mig ofta över att jag aldrig får tillfälle att gå loss på mina trummor ifred. Pa repetitionerna så gott som halshuggs jag av de andra om jag försöker mig på en enda extra liten virvel. Dessvärre ståtar jag med landets sämsta trummor också. Men jag står i tur att få nya grejor - så snart får ni höra. Det är jag som är arbetsmyran i bandet - jag svarar på fansposten också, och det är roligt. Jag har nackdelar dessutom. Bl.a. "stöter" jag visst med främmande personer på ett retsamt, men enligt Rolf ganska humoristiskt sätt. Hoppas vi ses nån gång! Du och vi, menar jag.

STAFFAN

På den medsända bilden syns längst upp till vänster Rolf Scherrer (sologitarr) vidare från vänster Anders Nord (organist), Staffan Winberg (trummor), Mikael Ramel (taktgitarr) och Stefan Ekeström (basgitarr).

Steampacket inviger The Move Club i Härnösand, februari 1967

Bild från Rekordmagasinet (REKORD med Sportrevyn) nr. 24 1967?

Bild från Rekordmagasinet (REKORD med Sportrevyn) nr. 18 1967?

Steampacket på andra englandsresan hösten 1966 utan MR med hyresvärden "Paddan". Foto: Diana Thompson??
Fr.v. Rolf Scherrer, Anders Nord, Staffan Winbergh, Per Bruun

Bara ett par dar

Viva L'Amour